Om Stenkyrka och kyrkobryggan

I forntiden var varken gott om präster eller kyrkor utan måste man färdas långa vägar då man ville besöka Guds hus.

Så fanns på de stora öarna Orust och Tjörn ej mer än en kyrka och den var belägen vid Tegneby på Orust och kallades av de ännu kvarvarande hedningarna för Rulla på Rallahed.

När Tjörnborna skulle gå i kyrkan, seglade de till Hoga på Orust, varifrån de gingo upp till den ej särdeles långt därifrån belägna kyrkan. Den dag idag är, finnes ännu den brygga kvar, som av kyrkfolket kallas ännu för Kyrkbryggan, fast leran vuxit, så där finns föga vatten vid densamma.

Vid denna tid levde på Tjörn en mycket gudfruktig man vid namn Herjulf, som varje söndag besökte kyrkan och icke skydde den långa vägen. Herjulf var så gudfruktig att han kunde gå på vattnet, så att vid färden över Stigfjorden begagnade han aldrig båt, ja, han gick så raskt på vattnet, att hur gynnsam vind det övriga kyrkfolket än hade, så var alltid Herjulf före dem över fjorden.

En vacker varm söndag under högsommaren hade Herjulf företagit sin vanliga färd över land och vatten till kyrkan. Han satt framme i koret och åhörde predikan, men då prästen for väldeliga ut mot alla dem som satt och sov i kyrkan kunde Herjulf ej undgå att kasta en blick omkring sig på det myckna folket, och fick då syn på den lede frestaren själv, sittande på läktarens översta bänk, alldeles uppe vid kyrkomuren. Han satt där och skrev upp på en skinnlapp namnet på alla dem som sovo i kyrkan. Herjulf kunde ej taga ögonen ifrån den besynnerlige skrivaren, som skrev med all flit. Skinnlappen var dock allt för liten för att rymma så många namn, varför den onde måste töja lappen och därvid bet han i ena kanten samt höll med klorna på fötterna i den andra kanten av skinnlappen.

Dessa töjningar måste upprepas flera gånger och till slut måste den onde lägga skinnlappen stor kraft vid för att kunna töja ut skinnlappen tillräckligt. Men det bar ej bättre än att tändernas tag slant och den onde for baklänges och slog huvudet i kyrkomuren och gav en dov klang i kyrkan.

Detta tyckte Herjulf var så löjligt att han ej kunde låta bli att le däråt fastän han var i kyrkan, och denna synd berövade honom förmågan att kunna gå över vattnet, så att när man kom ned till stranden, och på sätt han var van, klev ut på vattnet plumsade han som andra ned och blev våt.

Det övriga kyrkfolket ville ej taga honom med sig uti båtarna, enär de trodde Herjulf begått något fasligt brott, som kunde bringa dem olycka, och underläto de ej heller att håna honom och kasta sten, varför han måste gå över land till Skåpesund och där komma sig över åt Tjörn. Över detta sörjde Herjulf mycket och skänkte all sin egendom till, och själv arbetade han natt och dag på byggandet av en kyrka på Tjörn och blev Herjulf däri begraven vid sin död.

Carl Ljungman

Stavningen moderniserad