- Tre Riksdaler Tunnan -

Mod var förr i världen en manlig dygd. En riktig karl skulle vara stark och kunna slåss. Det var slagsmål på marknader, på auktioner, vid bröllop, begravningar och andra festliga tillfällen. Dessutom på lördagskvällar.

Det berättas att på Tjörn, när man och hustru skulle på begravning eller bröllop, tog hustrun med sig ett lakan för att hon visste inte i vilket tillstånd hon fick sin käre med sig hem

Men det var inte alltid som slagsmål slutade lyckligt, vilket vi här skall se.

Två män kom tillsammans i bästa sämja, hade aldrig varit ovänner. Båda var kända för en stilla vandel och ett nyktert levnadssätt, hade aldrig varit misstänkta för brott. Men en av herrarna hade haft ”olovlig beblandelse” med en änka på ett närliggande torp. Det var hos denna änka som herrarna i skymningen träffades. Efter ett livligt pokulerande uppstod det ordväxling, om tillsynes likgiltiga saker, och tvisten slutade med mord.

Måndagen den 2 januari år 1854 kom Christian Olsson i Budalen (f.1807) i sällskap med rotebåtsman Hvitlock och dennes hustru, till änkan Kristina Jonasdotter i Budals myr, i ändamål att änkan och hennes son skulle bevittna en mellan båtsmannen och Christian Olsson upprättad skrivelse angående båtsmanslön m.m.

Efter en stund hade båtsmannen och hans hustru gått därifrån, men Christian Olsson stannade kvar, han och änkan satt på en bänk och samtalade medan barnen gick till sängs. Ljuset släktes och det blev mörkt.

Kanhända skulle Christian och änkan också gå till vila, änkan kanske behövde en sängvärmare om inte för hela natten så för en stund.

Plötsligt hördes röster utanför huset, och det bultade på dörren.

Hans Olsson i Budalen (f.1821), hade samma dag varit i Hällebäck och Dyreby och gjort upp likviditeter.

På aftonen var han på väg hem i sällskap med sin broder Olof Olsson, omkring klockan 21-22 på kvällen hade dom kommit till torpet i Budals myr, som beboddes av änkan Kristina Jonasdotter för att avfordra henne pengar för en tunna potatis (145 liter) till ett pris av tre riksdaler.

Änkan öppnade dörren och Hans Olsson som icke var av starka drycker överlastad, men som syntes ha tagit några supar inkom. När Hans O inkommet i stugan märkte han att någon satt där.

Hans Olsson fattade uti honom och frågade vem han var, då sade Christian Olson sitt namn.

Ljuset blev tänt i stugan, Hans och Christian fattade uti varandra, och Hans blev av Christian förd till den soffa där barnen låg och där Hans kastades, barnen skrek och sökte komma upp på golvet. Olof Olsson hade nu inkommit i stugan och uppmanade båda att hålla sig stilla. Båda överenskom att så göra tills brännvin skaffats.

Änkans minderåriga son Andreas Christiansson skickades till Johan Johansson på Skedet för att skaffa brännvin, vilket förnyades ytterligare två gånger under natten, tills en kanna (2,6 liter) var förtärd dels i supar dels i kaffehalvar, kaffet tillhandahölls av änkan.

Fram på natten fodrade Hans pengar av änkan för levererad potatis, Christian lovade änkan viskningsvis att gå hem och försöka skaffa pengar till den skuld Hans begärde. I sällskap med Olof Olsson gick Christian, och änkan bad Hans stanna kvar för att få sin pengar.

Efter en kort stund återkom Christian ensam och tillkännagav, ”sig icke kunnat skaffa några pengar för att hjälpa vittnet med”. Christian hade kommit till sitt hem, klockan fyra på morgonen, tänt ljus gått in i kammaren, förmodligen för att leta efter pengar, varefter han en stund senare återkom och ställde ljuset på bordet i köket och gick åter ut trots att hustrun bad honom stanna hemma, Christian gick därmed sitt öde tillmötes.

Under tiden hade änkans son varit och skaffat en halv kanna brännvin, som båda förtärde det mesta i supar.

Tidigt på morgonen anlände Per Andersson Budals myr, han trakterades med en sup varefter han gick sin väg, efter Per kom Olof Olsson och fick en sup, när denne gått sin väg hade Christian och Hans fattat i varandra i s.k. båtsmanstag (lägga love) Christian vann över Hans och skröt över detta. Emellan Hans och Christian uppstod en diskussion om en rågång dem emellan samt ersättning för barnuppfostran.

De båda var nu av starka drycker överlastade, hade Christian om högra handen lindat ett band i vars ända var fäst en kula liknande bly eller järn av ett vanligt plommons storlek, som han en tre fyra gånger slog i huvudet på Hans så att blodvite uppstod.

Då klockan var omkring 10 på förmiddagen hade ett vilt slagsmål uppstått, änkan skickade bud efter Per Andersson under tiden lyckades änkan och Christian få Hans utanför dörren som tillbommades.

Hans misslyckades att spränga dörren, men i vildaste raseri och hotelser emot Christian slog han ut fönster i stugan och sökte där intränga, men hindrades av änkan.

Olof Olsson Och Per Andersson under tiden tillkommit. På förslag av Per öppnade änkan stugdörren, då såväl Hans gingo in i stugan, därefter upp på vinden där Christian taget sin tillflykt. Änkan och hennes minderåriga barn begav sig av rädsla till ladugården.

Hans överföll återigen Christian, hållande honom i håret drog honom fram och tillbaka på golvet, samt sparkade honom i huvudet och övriga kroppen. Hans fördes ned i stugan, medan därstädes varande personer samtalat om händelsen hade Hans gått ut i köket, tagit en spade och ånyo begivet sig till vinden och med detta verktyg slagit Christian över ryggen. Hans fördes ned i stugan och vidare till Per Anderssons hem där blodet avtvättades på hans huvud och blev förbunden, sedan leddes han hem och lades i sängen där han omedelbart somnade.

Till änkans hus hade kommet Christians hustru Anna Olsdotter, Christian fanns liggande på golvet sanslös och mycket blodig med ett större sår i huvudet ur vilket blod flöt. Per Andersson hjälpte Anna att få Christian upp på en släde och förde honom hen sovande, sov även når han hemkommet, till omkring en halvtimme därefter ”då han gav upp andan och befanns vara död”.

Den 10 januari år 1854, var målet före vid Orust och Tjörns häradsrätt i Svanesund.

Hans Olsson befanns vara av medelmåttig längd, brunt hår, blåa ögon, spetsig näsa och rödlätt ansikte. Uppgav att han var född av föräldrarna Olof Olsson och Olena Olsdotter. Fadern avliden för 19 år sedan men modern levde, att fadern ägt ett ½ mantal Budalen, som gick i arv till barnen varav Hans ägde 1/6 mantal.

Att han uppfostrats av föräldrarna och hjälpt modern med jordbruket tills han blev myndig, vid 24 års ålder gifte sig med Elsa Berntsdotter (f.1822-12-21) som alltjämt lever och har med henne tre barn.

Med synbar rörelse berättade Hans att han och Christian haft en rättegång men aldrig varit ovänner, att han endast på lek fattat uti Christian så att denne fallit omkull på golvet, att han blivit av det förtärda brännvinet överbelastad. Han ville inte bestrida att han med flata sidan av spaden givit Christian några slag, men förnekade sparkningarna, men medgav att han vid tillfället nyttjat stövlar vilkas klackar var försedda med järnskenor.

Vid obduktionen av den döde framhöll doktor O.N.Gammelin Bl.a. ” Att i huvudskålen var ett större sår av fyra tums längd i en sådan sträckning att den omsluter tre sidor i en tänkt rektangel, vid ena mindre sidans ändpunkt, syntes två mindre fördjupningar liknande märken efter små spikhuvuden.” Detta kan vara efter Hans klackskenor.

Efter vad Hans ville minnas hade Christian överfallit honom och kastat honom ut genom dörren. Vidare uppträden vare sig i stugan, på vinden eller utanför huset mindes han inte. Hans blev hemförd utan medvetande och lagd till sängs. Vid uppvaknandet hade han av hustrun erhållit underrättelse att han slagit Christian så att denne avlidit.

Vid urtima ting den 20 januari dömde häradsrätten Hans Olsson att genom halshuggning livet mista. Domen skulle underställas Göta Hovrätt och Kungl. Majt. Den 23 mars återsände Göta Hovrätt handlingarna till häradsrätten varvid målet åter var före den 8 april och blev uppskjutet till den 12 maj men intet nytt framkom och Hans blev åter dömd till döden.

Göta Hovrätt fastställde häradsrättens dom den 5 augusti, och att domen skulle underställas Kungl. Majts med en överklagningstid av 45 dagar och att nödigt biträde skulle stå till Hans Olssons förfogande för upprättande av en besvärs eller böneskrift.

I sin böneskrift vilken inkom till Kungl Majt den 29 september anför Hans Olsson följande:

(Här bör påpekas att det inte är Hans Olsson som har skrivit skriften, han har dikterat och biträdet har formulerat.)

Stormäktige Aller Nådigste Konung !

”Genom här i djupaste underdånighet bifogat utslag, hos Eder Kungl Majt:s och rikets Göta Hovrätt på anförda skäl dömt mig, såsom vållande till Christian Olssons från Budalen död, att mista livet genom halshuggning.

Begagnande den rätt till besvärsanförande över detta Hovrättens utslag jag erhållit, får jag i lika underdånighet för nådig ordning däruti hänföra mig till vad jag hos Göta Hovrätt andragit och härvid underdånigast tillägga, att då Göta Hovrätt antagit vad och är händelsen, den uppstådda oenigheten hava tillkommit i bråd skillnad och alltså den skada som inträffat skall mer av en tillfällig olyckshändelse än uppstå, vartill icke möjligen Christian Olsson själv bidragit. Så har med avseende och vad som under rannsakningen i övrigt uppdagats om den avlidnes och mitt vänskapliga förhållande till varandra, varunder vanlig bondbrottning blott inträffat utgörande skämt och lek, vilket bekräftat sig genom den ömsesidigt intagna förplägning.

Aller Nådigste Konung !

Skulle emot min underdånige förmodan, Eders Kungl Maj:st anse mitt förhållande emot Christian Olsson vid åklagande tillfället vara av den brottsliga egenskap hovrätten antagit, så vågar jag hos Eder Kungl. Majt. i underdånighet bönfalla att av gunst och nåd få försona mitt brott med utgivande av mansbot, varigenom hemmavarande hustru och barns tårar, för en olycklig man och fader skola upphöra. Mina grannars och övriga ansedde sockenmän, där de utfärdar vid underdånighet bifogade intyg om min varma tacksägelse, icke förtiga tronen, varifrån Eder Kungl. Majt. alltid utdelar en rättvis nåd, samt ännu en gång försättas i ett verksamt och nyttigt liv för mig själv, medmänniskor och min överhet.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar

Stormäktigste Aller Nådigste Konung Eders Kungl. Maj:st.

Aller Nådigste och trofaste undersåte

Hans Olsson

Daterat Göteborgs Länsfängelse 22 september 1854.

Kungl Majt:s utslag givet å Stockholms slott 16 november och är undertecknad av Oscar I, heter det bl.a.

”Have vi med avslag å Hans Olssons underdåniga besvär funnit Edert utslag vara på lag grundat, men med avseende på förekomna omständigheter, förskonat Hans Olsson från dödsstraffet och tillätit att han må istället undergälla sitt brott med 28 dagars fängelse på vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och 5 års straffarbete på fästning.”

Hans Olsson intogs på Malmö fästning 2 februari 1855.

Hans Olssons hustru Elsa Berntsdotter, samt 7 stycken invånare inom Stenkyrka församling ansökte om nåd för honom för vidare fortsatt straff, samt bonden Olof Olsson ägare till ¼ mantal Budalen erbjöd sig taga Hans Olsson.

Efter vederbörlig behandling av dessa skrivelser, fann Högsta Domstolen ingen anledning att yrka bifall för nåd den 14 juli 1857.

Hans Olsson frigavs från Malmö fästning 21 januari 1860.

Väl attesterad för fängelsetiden.

De flesta känner väl till Bellmans epistel ”Drick ur ditt glas ty döden på dig väntar” samma kunde Hans Olsson sagt till Christian Olsson.

Två män komna tillsammans hade aldrig varit ovänner, arbetsamma, kända för en stilla vandel och fört ett nyktert leverne. Vad var det som utlöste dråpet ? Var det allt brännvinsdrickande, kanske till en del men det uppstod en diskussion om ett ”barnuppfostringsbidrag”.

Kan det nu inte vara så att bägge herrarna hade haft något kuckeliku med änkan på Budals myr ?

Kristina Jonasdotter blev änka 1845 och var då 35 år. Två år efteråt födde hon en oäkta dotter, tre år efteråt en oäkta son, enligt Stenkyrka födelsebok är i bägge fallen fader onämnd. Kan det nu inte vara så att under diskussionens hetta om barnuppfostringsbidrag och under spritens inflytande den ene sagt till den andre, betala du din jävel, du var där före mig. Ja, därom veta vi intet, källorna tiga.

Vik 1985-01-18

Källor:

Orust och Tjörns Härads dombok 1854. LA.Gbg.

Orust och Tjörns Härads dombok Göta Hovrätts arkiv Jönköping.

Justitierevisionens utslagsakt 14 juli 1857, nr 866, Riksarkivet Stockholm

Stenkyrka husförhörslängd 1855-1860. A1:25. LA.Gbg.

Stenkyrka födelsebok 1827-1854. C3. LA.Gbg.

Nils Johansson