Om man som jag suttit en hel del på arkiv, dels privat, som släktforskare, dels i tjänsten för Arkiv Digital, har man stött på en hel del konstiga saker. Nu tänker jag inte i första hand på det som traditionellt betecknas som ”arkivfynd”, som 1100-tals-mässboksblad, okända tiondelängder eller liknande. Snarare tänker jag på föremål man inte riktigt väntar sig att finna i en bok på ett arkiv.

En gång har jag till och med blivit hotad på en lapp i en bok på Göteborgs landsarkiv. Inget allvarligt, bara att jag skulle dö. I en bok, jag har helt glömt vilken sort, låg nämligen denna lilla dikt:

Du som denna boken tar

Jag dig i näsan drar

Du skall äta halm och hö

Och på tredje dagen dö

Dikten var inte undertecknad och sitter numera på en anslagstavla på Göteborgs landsarkiv. Jag la inte om min kost efter fyndet, och minst trehundra dagar har nu gått utan att jag märkt att jag är döende…

Vanligast är annars att hitta tejp, gem och post it-lappar. Alla dessa förstör böcker. Tejp är värst, den missfärgar och ”äter upp” pappret. Gem rostar och kan riva sönder. Post it-lappar är inte heller bra. Innan gemet uppfanns användes nålar för samma ändamål. Dessa är oftast äldre, och mer anfrätta. Gamla handlingar mår i vilket fall bättre utan metall.

Då och då kan man hitta blommor i äldre böcker. Ibland är de lösa, ibland sitter de fast. Ofta kan man misstänka att någon i prästfamiljen samlat på ett herbarium, men glömt att införliva dessa blommor. Det vanligaste biologiska (arkiv)materialet vid sidan av blommor är flugor. Dessa är inte så trevliga att hitta, då de oftast förolyckats när de inte hunnit fly när någon vänt blad.

Men mitt klart märkligaste biologiska fynd är ett kuvert fyllt med långt svart hår. Det låg bland mantalshandlingar från norra Bohuslän från sent 1800-tal, i ett kuvert märkt med ett kvinnonamn. Ibland undrar man hur saker gått till.

Anders Ryberg