Varifrån man än närmar sig Kyrkesund så ser man S:t Olovs valar på toppen av det bergsmassiv som ligger söder om fiskeläget Sumpen. De består idag av fyra stenkummel och är ett av Bohusläns mest kända sjömärken. Härifrån har man en imponerande utsikt utöver havet med en obruten horisontlinje från Pater Noster i söder till Måseskär i norr. Såväl S:t Olovs valar som den ca. 100 meter norr om gamla ångbåtsbryggan belägna S:t Olvs källa är helgade åt Olav den helige. Även Klövedals första sockenkyrka, nämnd första gången 1388, var tillägnad S:t Olof.

Vem var då Olav den helige? Hans namn var Olav Haraldsson och han blev kung över Norge 1015, men det tog ytterligare två år av strider och ödeläggande härjningar innan han blev erkänd även i Viken (dit nuvarande Bohuslän hörde). Hans företrädare, Olav Tryggvesson, hade med alla medel sökt införa kristendomen i Norge och Olav Haraldsson fortsatte med iver att sprida den nya tron. Det berättas bl.a. om honom att ”han for kring i Norge, rannsakade i vilket förhållande folket stod till kristendomen och, där det syntes honom bristfälligt, lärde han dem rätta seder och när han fann några som inte ville avstå från de hedniska gudarna, straffade han dem hårt, några drev han ut ur landet, somliga lät han stympa till händer och fötter och stack ut deras ögon, andra lät han hänga eller hugga ihjäl, ingen lät han vara onäpst som icke ville tjäna Gud”. Hans våldsamma framfart skapade stora motsättningar mellan honom och folket och han stupade i en strid mot en bondehär vid Stiklastad i närheten av Trondheim år 1030.

Efter Olavs död upphörde motsättningarna och ersattes av en hängiven dyrkan, framkallad av de under som skedde vid hans grav. Bl.a. sprang det fram en källa där hans bår först nedsattes och den lär fortfarande porla i Nidarosdômen. Han blev Nordens första helgonkonung och landets skyddshelgon och ryktet om hans helighet spred sig hastigt långt ner i Europa.

Det finns otaliga sägner om Olav den helige och en av dem handlar om hur Kyrkesundet och S:t Olofs valar blev till. Det har också diktats en folkvisa om detta.

Olav och hans broder Harald befann sig i Kongahälla. De tvistade om vem av dem som skulle bli kung över Norge. För att lösa tvisten kom de överens om att kappsegla till Norge och den som först kom fram skulle bli kung. Olav hade ett skepp som hette ”Ormen den snare” och Harald ett som hette ”Oxen”. I folkvisan står: ”Ormen är så snar som sky, Oxen driver så långsamt till by”.  Harald ville byta båt med Olav så att han skulle få den snabbe Ormen. Detta gick Olav med på. Harald gav sig genast iväg men Olav, som var en from man, ville först gå i mässan. När han sedan startade sin resa så tog han vägen inomskärs, Harald hade seglat utomskärs. Och Oxen for fram med en hastighet större än pilens. När han kom till platsen där Kyrkesund idag ligger så fanns där ingen väg utan han seglade rätt genom berget och på så sätt uppstod där ett sund. Trollen i berget blev störda och försökte hindra honom men då förvandlade han dem till stenstoder, S:t Olovs valar. En annan sägen berättar att S:t Olof  till minne av det gjorda underverket lät uppföra sjömärket.

Folkvisan slutar: ”Den Gud vill hjälpa, han kommer väl fram, hans fiender få både last och skam”.

Så berättar sägnen, men hur kan man tänka sig att verkligheten ser ut? Det är konstaterat att på platsen har legat ett bronsåldersröse som redan för ca. 3000 år sedan utgjorde gravmonument över någon stor hövding och tillika tjänade som sjömärke för sjöfarande. Av stenar från detta röse har man byggt detta unika sjömärke vilket enligt uppgift från början bestått av sju uppmurade runda stenpelare. Gustaf Brusewitz har 1864 i sitt verk ”ELFSYSSEL, Historiska minnen” avbildat vad som då var kvar av valarna. Han skriver också: ”Af Kyrkesunds-valarne, ursprungligen sju till antalet, äro blott tvenne oskadade, de öfriga 5 äro dels till en del, dels helt och hållet förvandlade till stenhopar. En bräcklig stenkrets, som på afbildningen finnes upptagen, är förmodligen uppförd af materialier från valarne, och dess bestämmelse torde hafva varit att tjena till gömställe för någon ”utkik”. Den kallas ”kyrkan” förmodligen efter Kyrkesundet, ty ett omvänt förhållande är knappast tänkbart.” Man kan på avbildningen se att de hade ett helt annat utseende än i dag. De var vällagda jämntjocka stenpelare med en höjd av fyra alnar (ca. 2,5 m) enligt vad A. E. Holmberg anger i ”Bohusläns historia och beskrivning” på 1840-talet.

När har man byggt detta helt unika sjömärke och varför? Vad man säkert kan säga är, att eftersom de är helgade åt S:t Olof, så är de byggda under katolsk tid. Eftersom de till sitt utseende helt skiljer sig från andra sjömärken måste de haft en särskild innebörd. En teori är att de byggts redan på 1000-talet som en vägledning för de pilgrimer som skulle besöka Olav den heliges grav i Nidarosdômen i Trondheim. Olav blev helgonförklarad ganska kort tid efter sin död och stora skaror med pilgrimer kom att vallfärda dit bl.a. för att söka bot för sjukdomar. Flera kända pilgrimsleder gick genom Sverige och Norge till Trondheim och en av dem gick utefter Bohusläns kust.

 Redan år 1078 skrev Mester Adam, Caniken i Bremen, ”Beskrifning om Swerige, Danmark och Norige”. Denna blev försvenskad av Johan Fredrich Peringskiöld 1718. Mester Adam skriver bl.a. att till Trondheim kommer stora skaror för att besöka Olavs grav där ”Herren Gud ännu idag gör stora under och järtecken med männisskornas hälsas återgivande, så att dit komma folk från vitt skilda orter”. Vidare beskriver han den väg som pilgrimer från Danmark och övriga Europa skall taga. Den väg han förordar är att från Aleburg (Aalborg) eller Wendila (Vendsyssel, Danmark norr om Aalborg) med båt fara till Norge (Wiken) och därefter fortsätta på vänster sida om Norges kust. Han beskriver också en annan väg, nämligen att resa till lands via Skåne i Danmark. Men tillägger han, då denna vägen är långsammare för bergens skull och eftersom den också är farligare så undviker mestadels alla resande denna.

Om man följer Adams rekommendationer och från norra Danmark seglar i nordvästlig riktning hamnar man i Bohusläns skärgård. Har man tur kan man komma rakt mot S:t Olovs valar, om inte hamnar man kanske något sydligare. Man kan då tänka sig att Kyrkesund med S:t Olofs valar utgjorde en samlingspunkt för den fortsatta resan. Det är väl troligt att man seglade flera skepp i sällskap som skydd både mot olyckor och överfall. Ändå troligare är att när man så småningom vände åter, från S:t Olovs valar satte sydvästlig kurs mot Danmark.

När det gäller namnet Kyrkesund och tolkar detta som sundet vid kyrkan, kan man inte utesluta att där vid denna tid funnits någon form av gudstjänstlokal där pilgrimerna tackat Gud för en lyckad överfart alternativt bett om lyckad återresa. Som stöd för detta kan man ta vad Nils Niklasson skriver i ”Från medeltidens Bohuslän” i praktverket ”BOHUSLÄN”. I samband med en redogörelse över de äldsta kända kyrkorna i Bohuslän ställer han frågan: ”Har det i Bohuslän funnits kyrkor tidigare än på 1100-talet?” och svarar: ”Säkerligen. Missionärernas och de kristna konungarnas första uppgifter var att bygga en kyrka, ett invigt och helgat rum för mässans avhållande”.

Som sjömärke tjänar S:t Olofs valar fortfarande. Kanske inte så mycket i dagsläget med satelitnavigering men så sent som på 1950-talet står i ”SVENSK KUSTHANDBOK” att för att från sjön komma in i Kyrkesunds södra inlopp skall man hålla ”S:t Olofs valar tätt öster om hus i ca. 18 grader, 2 minuter”. Huset som åsyftas är Kålhuvudet. Innan salteribyggnaderna på Vällingesskär intill Kålhuvudet revs skulle man hålla S:t Olofs valar över dessa. Detta var anledningen till att man målade manbyggnaden på Kålhuvudet gul på västra och södra sidan för att denna inte skulle förväxlas med de röda salteribyggnaderna.

S:t Olofs valar har också varit ”befäst” i ofredstid. Under första världskriget var landstormsssoldater tidvis placerade där för att hålla utkik över havet och under hela andra världskriget var luftbevakningspersonal posterad där. Då fraktade man dit en gammal styrhytt från en skuta som man hade som utkikskur. Efter kriget byggde man ett modernt luftbevakningstorn som stod kvar tills in på 1980-talet. Kanske har det också en gång i tiden funnits en vårdkase där.

Kanske lotsarna vid Kyrkesunds lotsplats också hållit utkik där, men den sista lotsutkiken man hade innan lotsplatsen flyttade till Grönskären på 1870-talet var placerad strax intill där nu fyren S:t Olof övre ligger.

S:t Olofs källa ligger ca. 100 meter norr om gamla ångbåtsbryggan och är väl troligen av samma ålder som S:t Olofs valar. Den ligger på nära avstånd från strandkanten där det var djupt och lätt att förtöja. I alla tider, åtminstone fram till början av 1900-talet då platsen blev bebyggd, har sjöfarande hämtat vatten där. Man offrade också i källan. Det berättas att när man förr rensade brunnen, hittade man mynt där. Tyvärr har dessa inte blivit tillvaratagna och undersökta. Källan fungerade också som en av samhällets brunnar.

Om man vill besöka S:t Olofs valar och njuta av den hänförande utsikten går man in på vägen mot Linnevikens badplats. Ungefär halvvägs mellan landsvägen och badplatsen går en liten stig upp i berget.

Rolf E Johansson