Ting i Mölneby i Långelanda socken 9 april 1663

 

ANNO 1663 den 9 aprilis höltz extraordinarie tingh på förbemälte Oroust. Och hade crohnoness befalningzman, wälförståendigh Swen Anderson låtit till migh sammankalla tolff rätzmän af bemälte Oroust och Tiöhrns fögderij, och wore wij på ofwanskrefne dato församblade uthj Möllneby i Langlandh sochn.

 

 

 

 

1) Konrad Olsson i Burås rannsakas för åtskilliga förbrytelser begångna dels under krigsåret 1659, dels under innevarande år 1663. Konrad uppger, att han tjänat förre fogden Jakob Nöring som ryttare, att han sedan , mot sin vilja deltagit i de norska skärbåtsbesättningarnas plundringar på Orust och Tjörn och sedan tvingats följa med till Norge. Åter hemkommen har Konrad skänkt två bössor och en ko till de ledande tjänstemännen på Orust mot att ostraffad få besitta sin gård. Dessutom har han tjänat grevens fogde Anders Larsson som profoss.

Inför rätten uppges, att i mars månad år 1663 blev Konrads son Halvard av misstag huggen i benet av Konrads gårdbo Per Olssons son Anders. Skadan hade förbundits (av Jon Gunnarsson i Tollungeröd?) och i läkarlön begärdes 2 riksdaler eller 3 daler smt. Eftersom Konrad var skyldig Per 2 dalen smt, erbjöd sig Per att betala läkaren 1 daler smt och kvitta resten mot fordringen. Denna transaktion godtog Konrad icke utan drog kniv och hotade Per Olsson till livet. Per flydde ur gården och sökte beskydd hos befallningsmannen Sven Andersson i Hjälmvik (Sörgård). Denne kallade Konrad till sig, fann honom ursinnig och omedgörlig och lät fängsla honom “med handklovar och en fjäder om benet”.

Vid tinget framkom, att under krigsåret 1659 hade Konrad Olsson samverkat med norska skärbåtsbesättningar. Han hade väglett norsk trupp till fogdesätet i Hjälmvik och där stulit jordeboken. Därefter hade han trängt in hos Anders Bryntesson i Skantorp. Vidare hade han nattetid hemsökt länsmannen på Tjörn, Hans Rasmusson i Rävsal, och tvingat honom med till Olof i Stordal för ytterligare plundring. Samma natt hade (lagrättsmannen) Anond (Bryntesson) i Röra i Stenkyrka sn tvingats giva Konrad 5 riksdaler för att få behålla sina egna oxar.

Två bönder i Tegneby socken, som år 1659 utrustat en båtsman och skulle följa honom till Bohus fästning, blev vid Svanesunds färja överfallna av några desertörer under Konrad Olssons befäl. Konrad fritog båtsmannen och bestal bönderna.

Kyrkoherden Henrik (Jönsson) i Tegneby pastorat vittnar inför rätten, att Konrad Olsson är född på Orust, är illa beryktad och har “övat sig i lättfärdighet” för vilket han två gånger straffats för lägersmål.

Befallningsmannen och åklagaren Sven Andersson sammanfattar åtalen och kräver, att Konrad för uppror och landsförräderi, hotelser och plundringar i sin eget fädernesland skall dömas till att mista livet, “andra till ett märkligt exempel”. Rätten finner Konrad skyldig till allt som förelagts honom och i synnerhet för

a) olaga hot mot sin gårdbo Per Olsson i Burås

b) att under krigsåret 1659 ha samverkat med fienden 

c) att ha fritagit en kronans båtsman

 

Därför finner tingsrätten Konrad Olsson skyldig till landsförräderi och dömer honom “i Kungl. M:ts nåd och onåd” (se 631028-2,3).

 

Der bleff för oss fängzligen vthj rätta fördt een bonde benembdh Corodt Ollsonn, som war bo(e)nde på Buråhs j föreskrefne Oroust. Emot honom framlade bemälte befalningzman ett breff honom tillskrefwen ifrån Hans Excellentz herr gouverneren Stake, och lydde samma breff som effterföllier:

 

“Wälachtat befalningzman Swen Anderson. Efftersom I skrifwer migh till at I hafwa låtit fasttaga een bonde der på Oroust, den för åtskillige skielmestycken ähr berychtat, och fördt densamme till Bahuuss och satt j fengzell, begärandes der hoos han måtte för sine gärningar straffat blifwa. Så emedan ingen execution må skee uthan laga ransakningh och domb, ty hafwer iag befallat landzgewallieren at föra bemälte fånge dijt på Oroust igen och ställan der för rätten. Hwarföre I kunne beramma tingh och låta hans anklagare wetta, at han då skall ställas dem till swars, och dömas för dhe ogärningar honom lagligen kuna öfwerbewijsas. Skeer det då så, at han fälles till lijfwet, låthen I honom komma medh gewaldiern till slåttet uthj sitt behåld igen, men dömess han till penningar, wette I eder effter straffordningen och dhe order eder för detta om sådane måhl ähre tillskrifwen at retta. Befallandess eder Gudh alzmechtigh. Aff Hönssäther den 28 martij anno 1663. Harald Stake”.

 

Här nest oss uthj rätten framstodh förbemelte Conrodtz naboe Päder Olson, boende uthj Buråhs på Oroust. Han beklagade sigh, att Conradt hafwer en sohn Haldwar, han ähr på åttonde åhr gammal, och Peder hafwer en sohn hette Anderss, han ähr på siunde åhr. Dee woro kortförleden tillsammans widh huggeståcken j förbemälte gårdh Buråhs och huggo sönder weedh till brenne, och oförwarandes högg Pädhers sohn Conrodtz sohn medh en yxe j benet. Det förtrööt Conrodt, och några dager dereffter hade han warit borta j gårdar och kom hem, och den war där som lägte drengen och skulle hafwa 2 rixdaler j läkiarelöhn. Så war Conrodt skyldigh Pädher 2 daler slette, och Päder wille, at Conrat skulle uthläggia penningarne, så will han läggia en daler till, och betala den som läckte drängen. Det wille icke Conrodt, men bleff wredh och söckte effter Päder medh en knijf j Päders förstugu, och hade icke Olle Haldwarson kommet emellan, hade han stocket Päder medh knijfwen. Wijdare klagade förbemälte Päder Ollson här för rätten, at han icke tör eller fördristar sigh at wara wijdh sitt huus eller boligh för förbemälte Conradt, såsom och at Conradt hafwer trugat at brenna huset af, som Päder boor uthj. Och begärde at föra sine witnesbördh. 

 

Då framkallade han förbemälte Olle Haldwarson och Anderss Olson, som ähr lagfaste ehrlige män, dhe wandt och bekende, at dhe sågo och hörde, att Päder och Conrodt j Buråhs taltes widh om den skade Päders sohn hade hugget Conrodtz sohn j sitt been. Och Päder sade at Conrodt war honom skyldigh 2 daler, dem wille han gifwa den som drängen läckte, och sielff wille han läggia en daler dertill. Det kunde dhe icke förlijkass om, och Päder gick så in till sin stugu. Så sade Conrodt: “Will du icke gifwa migh penningar, då skall iag gifwa digh”, och greb så uth sin kniff och gick hastigt effter Päder, och hade icke Olle Haldwarson hindrat honom, hade han giordt Päder skada medh knifwen. Härtill swarade nu förbemälte Conrodt och bekende sant att wara. Män sade, at det förlijkte sigh sädhan medh Päder, och mente han nu orät giör att han klagar. Ennu framkallades flere män till witnessbördh, Larss Biörson, Tolle och Anders Ollson, alle hemma j Buråhs. Dhe wandt och bekende, at dhe gick ifrån kyrkian en fredagh kort förleden. Då sadhe Päder j Buråhs till dem: “Willien j bidia Conrodt at förlijkas medh migh om den skade min sohn giorde hanss sohn j sitt been,” Och dee gick till Conrodt och sadhe honom det. Då sade Conrodt: “Iagh begärer intet af Päder, blifwer min sohn widh lijfwet, då förlijkass wij wäll, men dör han, då kan öfwerheten skillia oss åth.” Förbemelte Päder j Buråhs klagade ännu her för rätten, att hans granne, förbemelte Conrodt, hade trugat at brenna opp Päders stugu, som han boor uthj, och derom framkalte wittnesbörd, Olle Haldwarson och Joen Gunnarson wandt och bekende, at dhe hörde Condrat sade, at der som hans grannes Päders s(t)ugu stodh een fambn ifrån Conrodtz stugu, då skulle han göra een waker eldh om den och brenna den op. Detta nekade och icke Conrodt, man sade, det ähr hans egen gårdh och huuss som Päder boor uthj, hwarföre må han icke bränna den opp. 

 

Framlades een supplication, som förbemelte Conrodt hafwer låtet skrifwa till lagmannen nu kort förleden j innewarande åhr 1663, hwarutinnan Conradt klagar, at han är kommen j träta medh hans granne Pädher j Buråhs om begge deras sönner, att Päders sohn hafwer huggit Conradtz sohn j sitt been, och Päder förlijktes medh honom, och sedan hafwer han klagat för befalningzmannen Swen Anderson, och Swen hafwer låtet fånga Conradt medh handclofwar och en fieder om benet och sendt honom till Bahuus och satt i tornet, medh mera samma supplication förmähler. I rätta lades nu af befalningzmannen wälachtatt Swen Anderson een annan supplication, som förbemelte Conradt hafwer låtet lefwerera till Hans Excellentz herr gouverneuren Stake nästförleden den 8 aprilis, förmählande fast j lijka meningh, att hans grannes sohn hafwer hugget Conrodtz sohn j beenet, och dee derom ähr komne i träta och oenigheet, och Päder hafwer så klagat Conrat för befalningzmannen Swen Anderson, och befalningzmannen bleff wredh på honom, och lät fängzligen föra honom till Bahuus. Och mehra hafwer Conrodt låtet skrifwa i samma supplication, at han tiente under dhe norske för ryttare, som sahlig Jacob Nöhringh skulle betala honom före, men gaf honom intet der före, och han sedan bleff fången under dhe norske, och dereffter rymbde ifrån dem her hem till Oroust, och han gaff Swen Anderson en bössa, och länssmannen Hans Matzson gaff han een bössa, hwilken war fyra daler wärdh, och gaf han Anders Larson, som ähr grefuens fougde här på Oroust, een koo, för det han fredeligh måtte wara hemma. som samma supplication medh mehra förmählte. 

 

Härtill swarade befalningzmannen Swen Anderson och förmente, at det borde bewijsas, hwadh samma supplication förmälte, och bekende at Päder j Buråhs hade klagat för honom, at hans granne Conrodt hade truat at brenna op Peders huuss. Detta bekende förbemälte Pedher här för rätten, at han sådant hadhe klagat för befalningzmannen Swän Anderson, och än mehra bekände han at hafwa klagat, at förbemälte Conrodt wille sticka een knijff j honom, och fruchtade sigh icke törr wara widh sitt huuss, och begärade at befalningzmannen Swän Anderson wille taga honom i sitt förswar, och befalningzmannen badh honom blifwa tillstädes, han will hafwa budh effter länssmannen. Så skreff han lä(n)ssmannen till, at han wille senda budh till Hans Excellentz högwälborne greffwe Pädher Brahes fougde wälachtatt Anderss Larson, som boor här på Oroust, om samma Conrodt ähr i hans tienst, han då wille skaffa both på denne oförrättningh denne Conrodt öfwar sigh uthj. Hwarpå Anders Larson skriffteligen suaradhe, jntet at willia hafwa Conrodt länger i sin tienst. Förbemälte fougde Anders Larson war ochså nu här på tinget, och swarade j denne saak, at Conrodt tiente honom någon kort tijdh, derom hafwer han nådige grefwes breff, at han måtte antaga sigh en propfoss, som kunde brukass der på Orust, till det brukte han Conrodt till någon tijdh, och hafwer allaredo affschaffat igen, och intet widare wille han hafwa medh honom at befatta. Ty han togh sielff sin afskeedh och wille intet passa på det honom war befallat. Män hwadh han elliest på sin herres och hussbondes wägnar kunde hafwa honom något at tilltala, det wille han sigh sådant hafwa förbehållet. Befalningzmannen Swän Andersson yttermehra sadhe för rätten, at der han fick swar af Anders Larson om förbemälte Conrodt, badh han Peder gå heemb, och sade: “Conradt giör dig intet”, och han gick heemb. Samma affton kom han igen till Hielmwijk till Swän Anderson och sadhe, att han ähr åtwarat af Biörn j Trätte och hans hustru, at han skall icke gå heemb till Conrodt hanss granne, och begärade ändå av Swen Andersson, at han wille beskerma honom. 

 

Detta samma bekende ochså förbemälte Päder j Buråhs för rätten, och framkallade Biörns hustru j Trätte, nembligen Ingebor Pärsdåtter, hon bekende, at hon sade till Päder Olson i Buråhs, han skulle holla sigh af wägen på några dagars tijdh: “Kanskee Conrodt kan wredgas, när han hörer sitt barn gråta, som ähr så illa huggen af eders sohn”. Befalningzmannen Swän Anderson berättade ännu för rätten, at förmedelst förbemälte Peder Olsons twenne gånger klagessmåhl, skickade han budh effter förbemälte Conrodt, och han komb. Då hade han och der emot Pädher j Buråhs till förhör och sporde han Conrodt till, om han icke kunde få förlöfftingzmän, at han skulle förbemälte sin granne Pedher låta medh roo och fredh. Då feck han ingen till förlöfftingzmän, endoch någre lagfaste män af förbemälte Conrodtz swågerskap war der hooss tillstädess och icke wille gå j löffte för honom. Ty förbemälte Conrodt sade: “Blifwer min sohn widh lijfwet, som Päders sohn hade hugget j sitt been, då förlijkas wij wäl wijdh lagh och rätt, män döör han, då will iag see huru det kan hämnas. Jagh kan ochså ey neka , sadhe Conrodt, “att der som Päders stugu stoodh een fambn ifrån min stugu, då skulle iagh bränna den opp, och om iagh skulle mista mit lijff, då skall iagh sträfwa det högsta som iag kan om min gåsse döör”. Detta bekende förbemälte Conrodt för rätten uthj alles wåhre närwaro. Befalningzmannen Swän Anderson begärade för rätten måtte igen opläsas denn supplication som förbemälte Conrodt hafwer öfwerlefwererat till Hans Excellentz herr gouverneuren, hwilket ochså skedde. 

 

För det första, at Swän Anderson ähr wredh på Conrodt. Och sporde han Conrodt för rätten, om han någon tijdh, antingen sielff eller widh någon annan, hadhe trugat förbemälte Conrodt, eller uthj någon måtto giordt honom ondt, förr än han denne gångh bleff fången. Swarade Conrodt: “Ney”, alldrigh hafwer Swen Anderson talat honom något ondt till, antingen trugat eller låtet truga eller undsäga honom, för än denne gångh som han bleff fången nu förleden tree wekor sedan. 2: För det andra hafwer Conrodt andraget j föreschrefne supplication, at Swän Andersons Sissella ähr wredh på honom, derom bleff Conrodt och nu tillsport, om Swäns hustru Sisilla hafwer giordt honom ondt. Swarade han “Neij”, at förbemälte Sisilla Påwellzdåtter talte honom aldrigh ondt till, hwarken sielff eller någon på hennes wägnar. 3: Förmedelst j föreschrefne supplication som Conrodt hafwer låtet skrifwa, at han tiente sahlig Jacob Nöhringh j förledet krijgh för een ryttare, och Jacob gaff honom intet der före. Förbemälte Swen Andersons hustru Sissilla hade då Jacob Nöhringh till ächta man, om hon derföre kan wara wredh på Conrodt? Härtill swarade nu Jönss Holst och Hans Matzson, som då tiente Jacob Nöhringh, at det war befallat af öfwerheten, då detta landh war under cronan Danmark, att fougdar och andre, som någon godh tiänst under cronan hadhe, så skulle dhe vtreda (r)yttare j crohnones tiänst och dem lefwerera på munsterplatzen. Sedan skulle Kongl. M:t af crohnans penningar löhna samma ryttare. Altså vthredde Jacob Nöhringh och han tiente, och när kriget war stillat, gaf Jacob Nöhringh förbemälte Conrodt 8 rixdaler för hästen och gewär, hwilken han lefwererade Jacob Nöhringh igen. 4: Förmedelst föreschrefne supplication i det, at han Conradt blef fången af dhe norske j det sidste krigh, altså måste han gifwa sig j deras tienst. Det mente nu befalningzmannen Swän Anderson det kunde aldrigh bewijsas. Män sedan detta Bahuus lähn war cederat och öfwerdraget till cronan Swärge, kom skiärbåtarna här j skiären, efftersom åter igen krigh begyntes, een af dhe norske, den capitein Cornelius Kruse förde een skiärbåth, till densamme gaf förbemälte Conrodt sigh till. Jönss Holst länssman här på Orust swarade her till och framlade ett breff honom tillskrifwet ifrån Hans Excellentz herr general Stake, daterat Oddewaldh den 2 aprilis anno 1659, förmählandes, att såsom honom ähr berättat, j dedh nogre lättfärdige bussar låta sig finna der på landet Oroust, som öfwa sigh j öffwerwåldh och egen willie, som sådant icke kan tåhlas. Så skall lässmannen Jönss Holst medh bönderne der på landet deras hielph, taga dem fatt och föra dem på tillbörlige städer. Sampt berättade nu förbemälte Jönss Holst, att denne Conrodt ähr en af samme knechtar, och som han medh flere hörde föreschrefne breff, så begaff dhe sigh till dhe norske skiärbåthar. 

 

Jcke kunde nu förbemälte Conrodt antingen seya eller bewijsa något här emot, vthan allena een benembdh Olle Conrodtson, hemma här på Oroust, han sadhe här för rätten, att om een natt j seneste krigh, kom någre folk ifrån dhe norske skiärbåtar till denne Conrodt, och togo dhe honom medh sigh om natten. Härtill swarade nu förbemälte Conrodt, att Olle Christoffersons sohn Biörn j Hielmwijk fölgde dem dijt. Chronones befalningzmann Swän Anderson nu för rätten bewisligen tillkiennagaf, att nu förledet åhr, der ammiralleutenant Claass Vggla vthskreff båtzmän till cronones tienst, och denne Conrodt omlöpp här på landet, och öfwade sigh j åthskillige skelmstycken, och icke wille möta för ammiralen, då uthskrifwelsen stodh. Dy blef han inskrifwen af ammiralen at tiäna cronan för en eenskyldt båtzman. Ammiralen hafwer sedan skrifwet befalningzman Swän Anderson till, at han skulle fastaga samma Conrodt och någre flere sådane, och skicka dem till Giöteborgh, och lefrera dem till ammiral Strussflycht, hwilket icke ähr skedt medh denne Conrodt, för han hafwer hållet sig till sijdhen. Dy man wijste icke wäl hwar man utan fara kunde få honom fatt. Här för rätten framstodh een bonde hemma her på Oroust, nembligen Rassmuss på Hauen, han klagade öfwer förbemälte Conrodt, at nu j sidste krigh anno 1659 war han medh Håkon Päderson aff Otteslett befallat at föllia een båtzman, som war uthskrefwen j crohnones tienst, till Bahuus, och som dhe kom till Swansundh på Orust, der lågh denne Konnrodt för dem, och medh honom een som hete Söffren, och een war hemma Baggerödh, och Olle båtzman af Strömb. Och denne Conrodt slogh Rassmus widh öhrat och togh båtzmannen från dem, och han och samme båtzman Amundh trugade Rassmuss till at läggia fram dhe penningar dhe hade medh sigh till båtzmannen. Conradt och Amundh räknade penningarne, som war sex rixdaler, och Conrodt togh så båtzmannen till sigh, och förbemälte Rassmuss och Håkon måtte på dören uth, dy denne Conrodt medh en krumsabbel j handen jagade dem uth. 5: Mehrbemälte supplication, som denne Conrodt hafwer låtet skrifwa, det han deruthj förmeler, at han gaf befalningzmannen een bössa. Dertill swarade Swän Anderson, wäl möijeligit det Conrodt hafwer fåt honom een bössa, och den som ähr j Hielmwijk och skall komma tillstädes, och ähr den icke een daler wärdt. Den samme byssa togh han icke för något sack skull, och den förutan wäl kunde blifwa och boo, hade han elliest skickat sigh ährligen och wäl. Hanss Matzson länssman här på Oroust framkom och bekende emot förbemelte Conrodt, at j nästförleden krigh, när dhe norske skiärbåtzfolk wore j Hielmwijk och röfwade godz ifrån Jacob Nöhringh, hwilken lågh mycket siuk, då war denne Conrodt medh dem, och der dhe wore bårta, kom denne Hanss Matzson heem till Hielmwijk. Då sade Jacob Nöhringh till Hanss Masson, at dhe norske wore här och togo bort hans godtz, och ”det giorde migh wärst”, sadhe Jacob Nöhringh, ”och här seijes migh, at min förrige tiänare Conrodt, som war medh dem, togh bort medh sigh crohnones jordbook, fördy han hade den j handen, den tijdh han reedh här af gården medh dhe norske, och så förachteligh hölt han det, at han reedh och slogh på hästen medh boken, och sade: ”Denne book skall Jacob Nöhringh icke mehra hafwa at plåga bönder medh”. Äfwen detsamma at Conrodt borttogh jordboken betygade Jönss Holst. Härtill swarade förbemelte Conrodt Olson och bekende, han war medh samma norske folck, som röfwade godz ifrån Jacob Nöhringh j Hielmwijk, och capiteinen på skärbåthen fick någre böcker samme tijdh j Hielmwijk, män sadhe han wiste icke hwadh det war för böcker. 6: Belangande den siätte påst j förbemelte Conrodtz ingifne supplication om en byssa, han hade gifwit länssmannen Hanss Matzon, det nekade han icke här för rätten och sadhe, han begärade ingen bössa af Conrodh, män der han war heem komme ifrån dhe norske, då hade han bössor och gaf altså Hanss Matzon een. 7: Hans Excellentz rixdråtzens fougde nekade och icke den koo, som Conrodt hafwer låtet införa j sin gifne supplication at hafwa honom lefwererat, och ähr dyr nogh om fyra daler sölfwermynttz verdij. Deremot ähr Conrodt honom skyldigh på hans härres wägnar för hans gårdzbrukz rettigheet, och elliest länte penningar, och när det öfwerräknas, då ähr Conrodt fougden mehra skyldigh ähn koon war wärdh. 8: Förbemälte Conrodt skrifwer och j sin supplication till Hans Excellentz herr gouverneuren Stake, at han nu på fyra åhr hafwer warit och städze här på landet Oroust, och ingen skall beskylla eller klaga på honom. Härtill swarade nu Hanss Rassmuson, boendes j Reffzdahl på Tiöhrn. att skiärbåtzfålken j förleden krigh, nu på fyra åhr sedan, medh en lieutenant Otte Bielke, kom till hanss gårdh om natten denne Conrodt war medh och förde dem an. Han kom j stugun och satte sigh widh bordet medh en krooksabel widh sijdhan och lät sigh kalla capitein. Och dhe togo Hanss Rassmussons godz och gick på lofftet och vpslogh hanss kistor och togh alle dhe kläder, som wore giorde till manfolk, och togh dhe en kappa, som tillhörde grefwens fougde wälachtatt Anders Larson. Och där dhe gick nedher, gick förbemälte lietenant före, och bondens hustru, som bodde j gården effter, och Conrodt effter. Så talte Conrodt så sachteligen till lieutena(n)ten och sadhe: ''Här hänger så mycket flesck här oppe'' så wände dhe tillbaka, och togh förbemälte Hanss Rassmussons kiött och fläsck. Och som dhe kommo nedh j stugun, gick lieutenanten medh den kappa öfwer sigh, som han togh på lofftet och sadhe: ”Detta ähr en skiön länssmansskappa”. Sadhe Hanss Rassmusson: ”Det ähr icke länssmannens, män det ähr grefwens fougde, han hafwer lagdt den nedher här”. Då swaradhe lieutenanten: ”Ähr det så, då skall iag gifwa eders hustru een sijda flesk igen” och kastade så een sijda fläsk medh dem. Det öfrige togh dhe medh sigh och togo Hans Rassmusson fången medh dem, som förbemälte Hans klagade här för rätten, att förbemälte Conrodt war mäst orsaken till. Hans Excellentz grefwe herr Pär Brahes fougde, förbemälte Anders Larsson, hade sigh och at beswära öfwer förbemälte Conrodt och framlade een zedell på någre penningar, som förbemälte Conrodt een gångh upp(b)ahr af bönderne här på Oroust belopp 35 rixdaler 1 mark 3 shilling. Där emot klagade nu Brönill j Kollbuxerödh här på Oroust boende, att han lefwererade Conrodt samma tijdh af crohnans rättigheet 2 daler, hwilka uthj samma zedell icke finnes wara bonden fördhe till affkortningh. Förbemälte Conrodt swarade härtill, at så många penningar, som han oppbahr, dem skreff fougdens drängh, och dhe samme ähre lefwererade. Olle j Stoordahl på Tiöhrn klagade här för rätten, att wijdh samma tijdh förbemälte lieutenant war j Räffzdahl på Tiöhrn och togh Hans Rasmussons godz, då komme dhe till honom j förbemälte Stordahl på Tiöhrn. Och denne Conrodt kom inn j stugun till förbemälte Olle och sadhe: ”Här är iag inwijst, at iag skall hafwa tree oxar”. swarade Olle: ''Wij skall I hafwa så mycket här, ähre skiärbåtarne här för landet, då må wij icke gifwa så mycket på hwar gård”. Och han måtte uth j fähuset medh Conrodt. Då stodh länssmannen Hans Rasmusson fången der j gården och een soldat hooss honom, och det war mörka natten.

 

Och Olle badh Conrodt icke at taga 3 oxar, men wille sigh låtha nöijas medh twå, och gaff honom een rixdaler, så togh han icke mehr ähn 2 oxar. Anon j Röre på förbemälte Tiöhrn klagade, at samma natt förbemälte lieutenant war j Stordahl på Tiöhrn, kom och förbemälte Conrodt till hans gårdh Röre och togh ett par oxar, och Anon löste samma oxar af honom och gaf honom fem rixdaler. Och Anonss granne Gunnar gaf honom twå slette daler. Män han sågh icke, om Conrodt fick nogot af samma penningar.

 

Gurij Andersdåtter hemma j Shantorp j Tengneby sochn klagade nu här för rätten öfwer denne Conrodt Olson, att han sielff fierde kom in till hennes fader Anderss j Skontorph och togh der twå åkläder, ett lakan och 22 alnar walmar och slogh alle fålk han fann j husen. Härtill swarade nu förbemälte Conrodt Olson, at det war dhe samme fålk, som j krijgztijden wohre j Hielmwijk och röfwade. Han kunde inthet hindra dem. Sock(n)eprästen här på landet, hederligh och wällärdh man herr Henrick, war och nu här på tinget, nogot hans egen förmätningh. Honom blef och tillspordt om denne Conrodtz lefwerne. Swarade han, att förbemälte Conrodt hafwer et ondt rychte, och elliest öfwat sigh j lätfärdigheet och aflat twenne gångor oächta barn sedan han komb j echtenskap. Doch hafwer han derföre uthstådt kyrkians disciplin. Almogen blef och tillsport om förbemälte Conrodtz ryckte och lefwerne, och bekende dhe wäll, at förbemälte Conrodt är föd af ehrligh folck här på Orust, men dem wäl witterliget sådanne förschrefne giärningar at wara belefwat af förbemälte Conrodt. Ingen av allmogen, som nu på tinget tillstädes woro, wille wara eller gå j löffte för denne Conrodt. Vthan allena at han skulle blifwa tillstädes till lagh och rätt, och det giordes icke behoff. Dy nu fordras ändeligen domb öfwer honom. Effter sådane grofwa begångne gärningar af förbemälte Conrodt Olsonn, som han sielf mäst haar bekendt och elliest ähr honom öfwerbewijst, förmente crohnans befalningzman Swän Anderson och satte j rätta om förbemälte Conrodt Olsonn, som hafwer giordt ett sådant offenteliget myterij och förräderij emot sin herre och konungh och sitt rätte fäderneslandh, som han war undersworen, sampt oppröör och afwindsckiöldh, röfwat och plundrat j sitt eget fädernelandh, och ännu medh trugsell och vndsägelse icke kan hafwa j fördragh, att han deröfwer hafwer förbrutet sitt lijff, eller j det högsta straff på hans kropp, som domare och rättsinnigh öfwerheet honom tilldömer effter hanss giärningar, andre sådant till ett märkeliget exampell.och war förbemälte Swän Anderson domb begärandess. Resolution: Så hafwer lagh medh laurättet, nämbdemän och flere förståndige menners betänkiande, denne saakz beskaffenheet ransakat j alla föromrörte punctar. Och således för rätt dömbt och afsagt: Att efftersom lagen och Kongl. recess tillhåller heemtingzdommar(e) att dömma ändeligen j alla saaker, som för dem instämmes, och denne man Conrodt Olsonn, som här uthj rätta ähr för oss instelt, högeligen emot Norries lagh hafwer sigh förbrutit. I synnerheet emot tinghfahrebalken 4 capitel j det, at ingen må truga eller undsäija annan, hwem det giör skall ställa borgen eller och borga för sigh sielff uthj fängzell. Och här ähr befunnen, at han förbemälte Conrodt sin naboo Pähr Olsonn medh trugsell och undsigelse, bådhe sökt honom medh knijff sampt undsagt honom at upbränna hanss huus. Och förbemälte Päder hafwer budit sigh till lagh och rätt, hwilket Conrodt icke hafwer welat undergå. Endoch så uthj befallningzmannens nährwaro ochså låtet sigh förlyda medh trugsell. Så ähr förbemälte Conrodt icke uthan orsaak obilligt och saakeslööss fången blefwen. Och för hanss stoora dristigheet uthj förgången krigztijdh j det han sigh emot sitt fädernesslandh hafwer låtet sigh bruka af andre, som fientlige der infalne woro, och detsamma till sitt fädernesslandtz jnbyggiares skadha och förderf. Item lagt sigh emot och hindrat crohnans båtzmann, som medh folk war skickat till crohnones tienst, fålken röfwat och borttagit penningar ifrån båtzmannens uthredare, som dhe effter crohnones anordningh hafwa utlagt, sampt slaget och bortjagat dem från samma båtzman, hwilket alt kan hännräcknass wara brukat och föröfwat emot Kongl. M:t och crohnan, som lagen förmähler j vthfahrebalken 18 capittel, sampt manhelgebalken 2 capitel, hwilket förmähler om landzförräderij. Hwarföre dömes hann förbemälte Conrodt Olsonn j Kongl. M:tz nådhe och onådhe, doch till öfwerdomares godhe och wijdare dijudication tienstligen blifwer remitterat. I medler tijdh böör förbemälte Conrodt Olsonn at wara j Kongl. M:tz fängelse och förwahr. Actum ut supra.

 

 

 

 

Folke Almegius

Senast uppdaterad: 2007-04-28