- Den orättfärdige fogden -

Enär rikskanslern Herr Anders Green till Sundsby sällan vistades hemman utan städse var ute på tjänsteresor så tillsatte han en fogde att sköta egendomen samt uppbära kronans ränta och part av tionden på Orust enligt brev 1578 samt landgilde, gästeri, saköre ägt, arbete och all annan kronans ränta och rättighet av bönderna på Tjörn enligt brev av 27/9 1579 som voro anslagna till rikskanslerns lön jämte mycket annat.

Den fogde som rikskanslern tillsatt hette Peder frost var en girig illasinnad dansk som skinnade och bedrog bönderna på mångahanda sätt. Över dessa rofferier och skinnerier anförde bönderna klagomål hos rikskanslern och hos Konungen utan att därmed vinna något. En dag på hösten 1590 då skatten uppbars så fordrade fogden 2 års skatter av Stor-Ola i Stordal. Ola anförde vittnen på att han betalt men fogden sade att det är vanliga bondeknep, men han skall nog taga ut skatten av den storordige Ola.

Ola hade en vacker hustru som fogden fått begär till, så att hela knepet var tillställt för att komma åt henne. Några dagar efter skattemötet red fogden åtföljd av tvenne knektar fram till Olas hem och skulle panta ut skatten. Ola var ute på marken och kom hem en stund efter det att fogden anlänt. Ola fann då fogden i kast med hustrun sin, som var nära att duka under för den lättsinnige mannen. Stor-Ola kastade både fogde och knektar ut genom dörren och satte efter dem beväpnad, så de voro glada att med flykten kunna rädda sig undan den rasande mannen: Nu var ej rådligt för Ola att stanna hemma längre, utan seglade han och hustrun till Köpenhamn för att klaga för konungen. Brodern Lill-Olle förvarade hus och gård. Ola kom lyckligen fram, men hade många svårigheter innan han blev i tillfälle få för Konungen anföra sina klagomål. Kungen tycktes ej mycket lyssna till vad Stor-Ola sade förrän Ola slutligen halvt förtvivlad sade att på svenska sidan var ej dylik orättfärdighet tåld, så det vore fördelaktigare att lyda under den svenska kronan, blevo hans klagomål beaktade. Den 15 december 1590 utfärdade Kungen ett strängt brev till rikskanslern vari det heter ”eftherdi der er komen maange og store Klagemaal over hans foged Peder Frost skall förordnas saa at dylike ej koma i fraage sampt ersetta dem som skett orett.”

Om jul var Stor-Ola och hustrun hemma igen och försummade ej att kungöra Kungens brev.

De gamle för 40 år sedan hade mycket att berätta om Peder Frost, som nu har fallit ur minnet, och har denna sägen erinrats vid läsandet av det omnämnda brevet.

 

16/4 (18)89

 

(Stavningen moderniserad.)

 

 Carl Ljungman