|
DOOMBOK
ÖFFWER OROUST
OCH
TIÖHRN PRO ANNO 1665
ANNO
1665 den 9 januarij höltz tingh på Oroust i den gårdh Kalsöerödh, öfwerwarandes
crohnones befalningzman wälbetrodde Swän Andersson, jtem häradzdomaren
Petter Dragmann, crononess länssmänn Jönss Hålst och Hanss Matzson, medh
sex eedhsworne laurätzmän där sammastädes, och menige allmogen, som då
tillstädess wore.
1)
Kungöres förordning om bröllop, barndop, gästabud, begravningar samt klädedräkter.
utfärdad 1664.
Iblandh
annat samma dagh war att förrätta bleff Kongl. M:tz allernådigste
befalningh och Kongl. resolution för allmogen uplässen, om brölopper,
barndoph, giästebudh, begrafningar sampt andre klädedrächter, vtgångne
anno 1664.
2)
Grevens fogde Anders Larsson stämmer återigen de bönder, som vid mötet i
Ottestala i Myckleby sn sommaren 1664 sammanställt och inlämnat en
klagoskrift om fogdens uppbörd av skatt och andra avgifter (se 641215-5).
Mötet
i Ottestala sammankallades av lagmannen Karl Pommerening, eftersom Orustbönderna
bl.a. hade klagat över en hans lönetitel ”lagmansskäppan”. Lagmannen
hotade bönderna med att han skulle ”göra dem till skälmar” om de ljög
inför den utsände assessoren Gustaf Örnevinge. Därefter uppmanade
lagmannen dem att upprätta en supplikation över sina klagomål och gav dem
papper att skriva på. Bönderna samlades på ladulogen, och efter Jöns
Gullbrandssons i Vräland diktamen skrevs en supplikation av Anders
Germundssons i Ottestala 11-årige son Rasmus. Sedan tog tre bönder från
Torps sn klagoskriften och inlämnade den till assessoren.
Inför
rätten uppger gossen Rasmus, att Jöns Gullbrandsson och Elof Svensson, den
sistnämnde från Hästlägg, bad honom skriva på böndernas vägnar mot 1
skilling av varje gård i lön. Efter förfrågan om, vem som hjälpt gossen
att formulera första raden i supplikationen, svarar Rasmus, att Elof Svensson
gick in till lagmannen ”och begärde veta, huru han skulle begynna
supplikationen”. Dessutom uppger den unge skrivaren, att Jöns Gullbrandsson
har dikterat innehållet i skriften.
Kristoffer
(Olsson) i Höggeröd i Torps sn vittnar att han såg, att Jöns Gullbrandsson
talade med gossen när denne satt på ladulogen och skrev och förmodar att
den förre dikterade. Jöns (Kristensson) i Ålgård tillfrågas om, vem som
dikterat, men svarar undvikande ”det var nog (gjort) av dem” (syftandes på
Jöns Gullbrandsson och Elof Svensson). Jöns (Kristensson) vägrar dock att
namngiva någon.
De
tre bönder som överlämnat supplikationen till assessoren, menar, att de ej
gjort något olagligt och ej haft ont uppsåt. Likväl döms de att böta 2
rdlr vardera för sin delaktighet i de oberättigade klagomålen mot grevens
fogde.
Lars
Olsson i Rålanda har klagat över, att fogden sänder tyranner att indriva
skatten. Men eftersom Lars Olsson ej kunnat bevisa detta döms han att böta 7
rdlr för förtal. I lika måtto får Jöns (Kristensson) i Ålgård böta 7
rdlr för att han inför sittande rätt lögnaktigt påstått, att fogden
infordrar dubbel skatt av honom.
Jöns
Gullbrandsson nekar till, att han ensam dikterat innehållet i supplikationen,
men kan ej frångå att han medverkat till dennas tillkomst. Han menar dock nu
som vid föregående ting, att det ej kan gå fogdens ära förnär, att bönderna
upplyser överheten om, vad de betalar i skatt. Vidare anför Jöns
Gullbrandsson, att han handlat på alla böndernas vägnar och ”om han skall
komma i fall, då skall hela allmogen komma i fall”. Grevens fogde Anders
Larsson genmäler, att ”det var mycket sagt, det var bättre det hände, att
en man kom på fall och icke all allmogen” Dessutom menar han, att greven
(Per Brahe), såväl som han själv, ingen otacksamhet förtjänar utan endast
ära och gott . Därutöver påpekar han, att Vrälands gård är länsmannens
boställe och anslaget denne på lön och eftersom Jöns Gullbrandsson därför
ej betalar någon skatt till greven har han ingen rätt att klaga över honom.
Slutligen anser Anders Larsson, att Jöns Gullbrandsson varit upphovsman till
och dikterat innehållet i den inlämnade supplikationen.
Tingsrätten
meddelar sig ej behörig att avkunna dom över Jöns Gullbrandsson utan hänskjuter
målet till högre instans.
UTGIVARENS
KOMMENTAR: Ovisst är, om Anders Larsson fullföljde målet och lyckades få Jöns
Gullbrandsson fälld. Rättegången mot bönderna på Orust synes i övrigt ha
fått önskad effekt. Samtliga utom Jöns Gullbrandsson hade skrämts till
underkastelse, bett om förlåtelse och ådömts måttliga böter. Den
auktoritet, som fogden kunnat hävda vid häradstinget, har han ej kunnat
utnyttja inför högre rätt. Tvivelaktigt var också, om Jöns Gullbrandsson
verkligen handlat lagstridigt. Om han vann den första ronden mot Anders
Larsson, så förlorade han dock den andra. Under häxprocesserna 4 år senare
häktades Jöns Gullbrandsson för trolldom. Då var Anders Larsson
befallningsman och visade stor okänslighet för sin fånges olycksöde.
Efftershrefne
woro här för rätten instämbde af Hans Höggrefl. Excellentz fougde wälbetrodde
Anderss Larsson, nembligen Anders j Ottessdahle medh hans sohn Rassmus, och Jönss
j Wrälandh, Päder och Eluff j Hästlegg, Jöns j Ålhgårdh, Päder och Jon
j Tillåhs, Pähr j Totorph, Pädher i Hie och Bängt j Steenssholt, Larss i
Rolandh, Jon j Romb, Jacob i Skipzdhala, Börie i Hoga, Håkon j Otteslett,
och dem åter igen tillfrågade effter denn förrige vtgångne ransakningh,
sub dato den 15 decembris anno 1664 på nästförledet tingh j Hoga, om dhe
hadhe bemälte Anders Larsson j någon måtta att beskylla eller eij. Hwartill
menige man swarade, dhe hade intet emot
wälbetrodde
Anders Larsson, eij heller hade dhe emot honom än ähra och godt. Och frågade
till dhet första till denn vnga drängen Rassmus Andersson, hwem som badh
honom att skrifwa den supplicationen som blef lefrerat j förleden sommar till
wälborne herr assessoren Örnewinge. Därpå swarade han, att Jönss j
Wrxlandh sampt medh Eluff j Hestlegg, som låfwade honom derföre 1 skilling
danske af hwar gårdh, och war hela allmogens willie, och bekenner Eluff j Hästlegg,
att lagmannen wälborne Carll Pommerenigh, sade till honom, att efftersåsom
een herre kommer hijt på landet till att ransaka, dy gifwer nu ann för den
samma herre, hwadh rätt ähr och icke mehra, alt det I hafwe gifwit uth,
antingen lijtet eller mycket. Elliest bekende Eluff, att lagmannes drengh fick
honom papperet att skrifwa oppå, som han förmenar hette Petter Leerbeck. Wälbetrodde
Anders Larssonn sporde Jönss j Wrälandh, hwem som consisperade bemälte
supplication. Män Christoffer j Höggerödh bekiende, at han sågh at Jöns
talte medh drengen, män hwadh dedh war, det wet han eij, doch som han tyckte
at Jönss j Wrälandh han dichtade samma supplication. Bemälte Anderss
Larssonn begierte af bemälte Christoffer, at han änteligen wille afleggie
widh sin eedh, at han talar sanfärdigt, doch omsider bekende bemälte
Christoffer, at Jönss sade, dät war intet annat, än wij måtte yda
korntijonden j betienneligh tijdh, häreffter som tillförendhe. Där emot
swarade Anders Larson, at derom hafwer iagh medh dem föreenat tillförendhe,
som finness vtaf den ransakningh som förledt tingh är vthgifwen. Olle Homman
bekende och det samma sigh hafwa hördt Christoffers ordh, at Jönss j Wrälandh
dichtade för honom, som satt wijdh enn ståck, där på aflade han sin eedh.
Jönss j Wrälandh sadhe åter igen nu som på sidstfyrledne tingh, att den
gode öfwerheet må wetta hwadh wij vthgifwa. Åter igen tillståår Jönss Hålst
at han för dätta hade warit j Kongelff medh een supplication till dhe Kongl.
commissarier. Wälbetrodde Anderss Larsson förmente allmogen skulle ingen
klagemåhl ingifwa, hwarken öfwer Hans höggreflige Excellentz, eij heller för
sin egen persson, ty herr Excellentzen har intet annat af dem än godt förskyltt.
Anderss Larsson tillspordhe bemälte Eluff, hwem som skreff supplicationen för
drängen. Han swaradhe, det kommer migh intet wijdh, han weet icke rett grant.
Bemälte Anders Larsson fordradhe Eluff på sin eedh. Omsider bekende Eluff, något
fördhe Jönss j Wrälandh in j supplicationen men om tagan inthet, män Jönss
där emot nekade. Jöns i Åhlgårdh bekenner, at han war på ladhlofwen,
dherfore frågadhe Anderss Larsson honom om han icke weth, hwem som dicktadhe
supplicationen. Därpå swaradhe han: ”Det war nogh af dhem”, och wiste
altså dem ingen att nampngifwa. Och yttermehra sadhe Jönss j Åhlgårdh, at
dhe woro så många, hwarföre kan han ingen nampngifwa, och derpå giordhe
sin eedh. Fougden wälbetrodde Anderss Larsson begärer åtherigen för rätten
att drängen Rassmus, som bemälte supplication har skrifwit, måtte återigen
förhöras, hwilken som badh honom först att skrifwa supplicationen. Dertill
swarade Rassmuss, at Eluff j Hästlegg gick till drängen och söckte honom
vpp, och sadhe: ”Allmogen will du skall skrifwa för dem, och dhe willia
betala digh”, dedh Elluff siälff tillståår, och fick drängen papperet på
ladhlofwen, ytterligare spordes honom, hwem som sadhe honom den första radhen
j supplicationen. Drengen Rassmus bekenner, att Eluff gick in till laghmannen
och begierte wätta, huru han skulle begynna supplicationen som drängen icke
annat menar. Jönss j Wrälandh begärte att framföra sina witnen, nembligen
Oluff på Nödebacken, Nillss j Krabberödh, hwilken eij war tillstädes, men
Oluffz bekennelse war denne, dät ähr skarn, alt det dhe haar skrifwit,
efftersom dhe inthet haar warit begiärandess förskoningh, sadhe Jönss j Wrälandh,
män Anderss Larsson förmente nu som för detta skeedt ähr, att det kommer Jönss
j Wrälandh intet widh sådant at angifwa effter han ingen tingh har
contribuerat till Hanss höggrefwelige Excellentz. Wijdare begärade wälbetrodde
Anders Larsson, at den mannen Larss Olsson j Ralandh för det han j nästförleden
sommar, enär wälborne herr assessoren Öhrnewinge war här på landet att
ransaka, som iblandh allmogen ropadhe och sadhe, han sänder vth tyranner at
vthtaga hooss dem, som finness af nästforleden hålne ransakningh, män däremot
nu här för rätten bedher honom om förlåtelse. Doch effter hanss förselse
j slijkt tillfälle så wijda grofweligen befinnes, j dedh han så försmädeligen
har klagat och ropat öfwer den tingh han icke kunde bewijsa, och altså denne
rätten hade fuller wähl fogh och skiähl att skierpa medh honom straffet,
doch effter hanns starka afbediande bör honom plichta 7 rixdaler till cronan.
Män där så frampt bemälte Larss Olsson medh slijkt offtare igen kommer,
skall han derföre straffass, sampt denna saak ståå honom öppen. Joen j
Tillåhs blef och af bemälte Anderss Larson angifwen att han haar luppet medh
supplicationen och hafft honom j handenn, och fick den till Olle Gregersson,
och han togh den samme af honom och sadhe. ”Du hunssfått, hwadh skall du
medh dhenn, iag will få dee framb” som sama tijdh alle 3 bådhe Joen, Päder
och Jönss j Åhlgårdh stodo wijdh lagmannenss rygg. Jönss har fått honom
till Päder, och Päder till Joen, och Joen fick honom till Olle Gregersson,
och efftersom desse 3 pärsoner stå här för rätten och bekenna, at dhe
uthi ingen måtto hafwa något emot wälbetrodde Anderss Larsson än ähra och
gått. Widare blef återigen Päder i Hästlegg för rätten frambkallat och
af bemälte Anderss Larson och tillfrågat, hwadh han hade emot honom at säija,
efftersom han war mädh i samma hoop jblandh allmogen j nästförleden sommar,
som war den förnembste som ropadhe och klagade, enär herr assessoren Öhrnewinge
war här på landet at ransaka, och nu åtherigen deremot för rätten beder
honom om förlåtelse. Doch efftersom det finness j samma ransakningh som ähr
passerat på nästförledet tingh, att han skulle hafwa sagt, att Anders
Larsson gaf honom dagh på grefwens rättigheet deh ene dagen och den andra läth
han panta honom, som lijkwäl uthi ingen måtto j slijkt tillfälle af bemälte
Anderss Larsson wara föröfwat, hwarföre borde han plichta för sitt förseende.
Män effter han war en gammall vthlefwat man, och der hooss befinnes af
allmogen, att han ähr intet widh sitt rätta förståndh, men tåpelööss,
dy blef han för denne gången så wijda af rätten förskonat, män kommer
han någon tijdh igen, då skall denne saak stå honom öppen.Elluff j Hästlägg
som sidstförledet tingh war icke tillstädess, munteligen berättade för rätten
jblandh annat, när dhe kommo till Ostdahla j Mögleby sochn, war lagmannen wälborne
Carll Pommerenningh där, då framkallade allmogen och sadhe, han skulle giöra
dem till skielmar för det dhe hafwa klagat öfwer honom j Stockholm om
lagmansskeppan och sade till Anderss j Smeby ”Ähr icke I laurätzmän?”
”Ja” sade Anderss. ”I hafuer klagat öfwer migh widh hofwet” män
Anderss sade: ”Iagh haar intet klagat öfwer lagmannen”. ”Ja” sade
lagmannen, ”dedh finness fuller för eder edert segell j Stockholmb, elliest
ähr här kommet een herre hijt neder ifrån Stockholm som skall ransaka och
vptaga klagemåhl, haar I något att klaga så gifwer nu an, män förer intet
annat inn än det som sanfärdigt ähr och ingen löngn, låter skrifwa eder
en supplication och sätter 4 män för hwar sochen medh sine bomerker därvnder”.
Då ropadhe dhe: ”Ja” hwar man, och sadhe dhe skulle så giöra, I
detsamma så kom bemälte assessor, och beklagade bönderne sigh, att dhe hade
intet papper at skrifwa på, där på swarade lagmannen: ”Gaak till min drängh,
så skall han fly eder det” män Eluff bekom papperet af lagmannens drengh,
som han mente det war Petter Leerbeck, doch wiste han eij fullkombligen. Wälbemälte
Anderss Larsson läth för rätten framkalla Jönss j Åhlgårdh, Pär och
Joen j Tillåhs, och dem återigen tillsporde, till hwadh ända dhe framboro
supplicationen for den wälborne herr assessoren Öhrnewinge, hwilket skedde j
nästförleden sommar, och begärte att dhe derföre måtte straffas,
efftersom hann slijkt af samma bönder icke har förskylt. Bemälte bönder mötte
och sadhe, dhe wijste intet att lijda något straff der före, aldenstundh dhe
hafwa allenast taget brefwet och mente intet ondt dermedh. Bemälte Anderss
Larsson förmente der emot, at dee något borde instå den omkostningh för
sitt hafde omack och beswär een tijdh effter annan. Jönss j Åhlgårdh sade
här för rätten, att bemälte Anderss Larsson tager dubbell skatt af honom,
som han eij kunde bewijsa och begiärade hann derföre skulle plichta. Och
bewiste Anderss Larsson här för rätten medh befalningzmannen wälachtatt
Swen Anderssonn och länssmannen Jönss Hålst, hwilket bemälte Jönss (j) Åhlgårdh,
som j så måtto så groff fauterade här för rätten, det han icke kunde
bewijsa dädh han säger, och altså bemälte Anderss Larssonn en sådan
beskylningh eij lagligen kan till saken binda, eij heller bestodh hans ordh för
någon sanningh, doch omsider badh Jönss för sigh och sade, där han i
hastigheet hade talat et ondt ordh, så mente han intet dermedh, och badh
mycket Anderss Larssonn om förlåtelse. På slijka wilkor wille Anderss
Larsson wähl gifwa honom så wijda till, doch at han icke offtare måtte löpa
och klaga så obetencksampt, och der till medh alldrigh blifwa wittnesföör,
såsom fougden bemälte Anderss Larsson fast påståår, att hanss ähra och
redeligheet ähr honom mycket kiärare än enss annarss penningar och måtte
plichta derföre effter lagh, alldenstundh han weet intet hwadh han säger för
en sittiande rätt. Resolutio: Ehuruwäl denne rätten hade fuller något fogh
och skiäll till at straffa Jönss effter hanss förtienta löhn effter lagh,
doch förmedelst förbön skulldh, skall bemälte Jönss j Åhlgårdh plichta
för sin mun skull 7 rixdaler till crohnan, män kommer han wijdare igen,
skall han derföre straffass, sampt denne saak stå honom öppen. Fougden bemälte
Anderss Larsson stodh änteligen der på at Pär och Joen j Tillåhss måtte
änteligen straffas för deras begångit förseende medh bemälte supplication
dhe luppo medh wthan någon gifwen orsaak för den högädle herre herr
assessoren Öhrnewinge och klagade öfwer bemälte Anderss Larsson, doch för
derass starka afbediande skuldh, sampt och för derass oförmögenheet,
resolutio: finner rätten skähligt att dhe plichta 2 rixdaler hwarthera, som
dhe af egen godh willia skole lefwerera innan 1/2 månadz dagh, och icke
offtare komma igen. Olle Gregersson j Tiärre j Tengneby sochen, som togh
supplication av Joen, och kallade honom hundzfått, som sade sigh willia honom
lagligen öfwerbewijsa, hwilken j gåår war här tillstädes, men i dagh war
han bortgången, derföre bör honom böta 1 mark sölff j stemnefall,
tingfarebalken 9 capittel. Bengt i Steenssholt war icke här till detta tingh,
men lyste j gåhr sitt laga förfall, dy ähr honom pålagdt at möta här för
rätten till nästa tingh och swara bemälte Anderss Larsson till, det han
honom hade at tilltahla. Bemälte Jönss j Wrälandh sade, at der han icke
hade warit, så hade 4 män af hwar sochen satt sine bomerken vnder
supplicationen. Ytterligare sade bemälte Jönss j Wrälandh, at där han
skall komma j fall, så skall hela allmogen komma j fall. Men bemälte fougde
Anders Larsson swarade der emot, skulle et helt landh lijda för een man
skuldh, det woro mycket sagt, dät wore bättre der så henda skulle, att en
man kommo på fall och icke all allmogen. Een part af laurätz- eller nämbdemennerne
sadhe, dhe wiste icke af den supplication, som j nästförleden sommar blef
skrefwen, män någre af allmogen, som j dagh wohre tillstädes, sadhe dhe
ochså intet wiste vtaf den supplication, det bemälte Anderss Larsson begärade
detta måtte blifwa protocollerat och inskrefwit. Bemälte Anderss Larsson begäradhe
domb på bemälte Jönss i Wrälandh. Resolutio: För dhe skiähl in actis och
ransakningen, finner denne rätten eij obilligt, at emädan såsom Hanss höggrefwel.
Excellentz herr rijkzdrotzens fullmechtige och fougde här på Oroust, wälbetrodde
Anderss Larsson, hwilken hafwer sigh för denne rätten så wijda erklärat,
som sees kan af denne och den sidsthållne ransakningh, som på nästförledne
tingh på den 15 decembris anno 1664 för bemälte Jöns j Wrälandh medh
hanss interessenter sigh för derass ingifne supplication och beswähr
alldeles frijgåår, hwilken dhe j nästförwijken sommar till hanss wälbemälte
herr assessoren Öhrnewinge, som på Kougl. M:tz wägnar war vthskickat at
ransaka här på landet, och såledess för derass ingifwande beswär och
klagepuncter befinnes wara heel oskyldigh som bönderne här åter ånyo som på
sidstone tingh skeedt ähr, bekenna sigh intet klagemåhl hafwa framfördt
emot bemälte Anderss Larsson, och wetta honom härutinnan intet annat än ähra
och gådt att beskylla, doch pröfwar man af ransakningarna, att ofwanbemälte
Jönss j Wrälandh, som een author och vphofwet till alt sådant, med allmogen
hafwer sigh sammanstät, som af 4 wittnen honom klarligen för en sittiande rätt
öfwerbewijses, och efftersom denne hemtingzrätten icke vnderståår sigh
fulkombligen något wijdare att dömma häruthi, hwarföre blifwer sådant bemälte
Jönss j Wrälandhz förseende remitterat till landzdomarenss wjdare
dejudication och gåttfinnande, effter Christian IV resses 2 bookz 6 capitel,
14 artikel. At detta såledess för hemtinget wara befunnit, ransakat och afdömbt,
bekrefftar iagh för migh och laurättet medh mit och häradz jnsigell. Actum
ut supra.
3)
Simon Olsson i Varekil har blivit knivskuren av sin kusin och gårdbo Kristen
Engelbrektsson under ett gästabud hos Lars
i Borgen under Varekil trettondag jul. Enligt Kristen har Simon sagt till
honom: ”Tjänar du Anders Larsson --- då skall du fara Konrads färd (se
630409-1)”. En Nils (Simon Olssons yngre broder?) nämns och döms till 1 mk
i böter för sin medverkan i slagsmålet. Vidare åläggs Nils (skrivfel för
Simon?) att infinna sig hos Anders Larsson och göra avbön.
På
ofwanbemälte dato hade Simon Oluffsson j Warkijhl inciterat och stämbt för
rätten Christen Engelbrechtson, som tienar befallningzmannen wälachtatt
Anderss Larsson, och tilltalte honom för begångit slagxmåhl j högtijdzdagarna,
som war på den 13 dagh juhl, hwilken hade warit j juhlegästebudh hooss Larss
j Borga. Som han hade sättat en stundh, så gick han uth för döhrn, män när
han skulle gå in igen, så gick hans fader och en annan man medh Simon inn, rätt
som han skulle stiga in öfwer trösholen igenom dören, så skar han j det
samma Simon medh knifwen ett sträk öfwer hanss nässa, som han nu här för
rätten klagade öfwer. Christen mötte häremot och swarade, at bemälte
Simon hade sagt till honom: ”Tiänar du Anderss Larsson, see håkon karl du
äst, du skall fara Conradz färdh” altså togh han honom j håret och reff
halssduken sönder för honom, medh mehra ordh parterne emällan war.
Resolutio: Blef resolverat och
afdömbt, att bemälte Christen Ingelbrechtzon, som medh knijfwen skaar bemälte
Simon Oluffsson, skall böta 1 mark sölff till Kongl. M:t och cronan för
juhlfreden, jtem Nillss j mark sölff eller 1/2 rixdaler till cronan för det
han reff honom j håret, om det eij annorledess afbewijses effter
manhelgebalken 17 capitel. Och efftersom desse bemälte ähr nähr slächt och
syskonnebarn medh hwarandra, dy blef et wijte dem emellan lagt, at så frampt
ene emot den andre j slijkt tillfälle medh wijdare slagzmåhl, antingen medh
hugg eller slagh tillfogar, skall han heller densamma plichta till den andra
een oxe på 7 rixdaler sampt dessförutan för sitt begångit brått,
straffass effter lagen. Dess förutan skall bemälte Nillss, som orsaken har
warit till dätta slagxmåhl, effter Anderss Larssons anhållande, förfoga
sigh till tienst hooss honom, doch på en behageligh tijdh, medh mindre han
det eij kan hafwa medh hanss godha ia och minne.
4)
Efter begäran vid föregående ting (se 641215-30) bevisar bröderna Kristen
och Östen Henrikssöner i Önne i Myckleby sn med Aslag (Andersson) i Näs
och Per i Krossekärr i samma sn, att brödernas fader Henrik Esbjörnsson i
Önne tillpantat sig sin broder Rasmus Esbjörnssons (i Svennungeröd)
odelsjord 3 öresbol i Önne för 300 rdlr. Om Rasmus Esbjörnssons son Esbjörn
Rasmusson med sina fem systrar vill återinlösa denna pant, skall de hus som
Henrik Esbjörnsson bortsålt antingen återuppbyggas eller ersättas med 33
rdlr.
Item
låto sigh infinna för rätten effter sidsta afseedh på sidsthållet tingh,
Christen Hindrichsson och Östen Hindricksson, boendess j Öhne j Möckleby
sochn, efftersom derass fader Hinrich Essbiörnsson j bemälte Öhne, hwilket
har kiöpt af sin broder Rassmus Essbiörnsson någon iordh, så tillbiuda dhe
sigh här j dagh på et allmenne tingh bemälte derass jordh igän at afstå
emot derass vthlente penningar, hwar och icke, då at gifwa dem et lageliget
panttebref på dhe förskutne trehundradhe daler silfwermynt. Attlass j Nääss
och Päder j Krosskierr wittnade härom och bekiende, at Rassmuss Esbiörnsson
hade bekommit 300 daler silfwermynt och j fall dersom sonnen Essborenn
Rassmusson, som igenlefwer medh femb systrar, wille igenlösa de 3 öhresbohl
iordh då skall dhe tree crononess öhrsbooljordh föllija halfwa gården.
Sohnen Essbiören Rassmussonn, som ähr brodersohn medh sine samsyskon till
bruk och besittelsse, när han kommer till sin laga ålder. Hwadh sigh
anbelangar om dhe huusen, som Hinrich Essbiörenson haar soldt, skall
quitteras j bemälte penningar, nembligen 33 rixdaler, eller och byggia så
goda huuss igen. I medler tijdh niuter Christen Henrichsson och Östen
Hinrichsson samma gårdh för en brukeligh pant, intill Essbiörn Rassmusson
medh hanss arfwingar bemälte jordh igenlöser.
|
